Hur mycket bakåt kan vi gå?

I Malmö uppmanas invandrare, eller alla med icke-svenskt-utseende (vad detta nu är), att ta det försiktigt om de rör sig ute på kvällar. I Örebro är det tjejer och kvinnor som helst inte ska vistas ute efter mörkrets inbrott. I Stockholm pratades det om att homosexuella bör vida försiktighet efter Federley blev nedslagen. Snart har vi ett samhälle där det enbart rör sig vita heteromän ute på gatorna och där varken invandrare, kvinnor eller fikusar har samma rättigheter som "resten". 

I förra veckan röstades en ny resolution igenom i Europarådet som gör det möjligt för enskild vårdpersonal eller hela sjukhus inom EU att vägra utföra abort. Inte heller ska någon person eller vårdinstitution kunna hållas ansvarig om de vägrar utföra "någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo".

Jahap det var back to 60-talet, eller var har vi hamnat? Så för att passa in i samtiden dricker jag te ur mina Zebrakoppar och lyssnar på Janis Joplin. God kväll!

Styrka, makt och förtryck

Ibland träffar man personer som fastnar i ens medvetande väldigt länge. Man kanske inte blir bra vänner, kanske försöker man inte ens hålla kontakt. Men lik förbannad är det något i mötet med dem som sätter sig kvar och som kommer tillbaka till ens medvetande med jämna mellanrum och som katalyserar en tankeprocess och ett gnagande försök till att reda ut hur saker hänger ihop. Så är det i alla fall för mig och det här är berättelsen om ett sådant möte.

Jag spenderade ett halvår i Toronto. Där började jag hänga med en  tjej som kallade sig själv marxistfeminist och som bodde tillsammans med sin tjugo år äldre flickvän. Vi delade många åsikter och uppfattningar och hade extremt intressanta samtal uppe på mitt tak om kvällarna. Men en fråga som jag tyckte var enormt svår att diskutera, men som samtidigt var den som vi nog oftast kom tillbaka till, var prostitution och sexarbete. Hon jobbade då extra som dominixtra för att ha råd med universitetet eftersom hennes föräldrar inte ville betala för hennes studier i genusvetenskap som de ansåg onödiga och inte leda till något riktigt yrke. Jag kunde inte förstå hur hon, som feminist och flata, kunde välja att klä sig i porriga underkläder, stilettklackar och piska män tills de började gråta.

Hennes svar var att "Äh jag avskyr dem ändå. De äckliga jävlarna som betalar för att få bli upphetsade av att jag slår dem. Jag hatar dem så mycket att jag gärna slår hårt och utnyttjar dem för deras pengar". Hon berättade även att hon lyckats få A i musikkunskap på universitetet efter att en av professorerna där varit hennes kund. Hon hade knatat upp på hans kontor och sagt "Hej, minns du mig? Jag vill att du skriver in mig på en av dina kurser och ger mig högsta betyg".

Det jag tror störde mig mest i berättelsen var att hon som tuff ung tjej valde det här jobbet. Ja hon valde det helt själv för att hon gillade det. Hon älskade att tjäna pengar på att göra utlopp för sitt mansförakt och valde yrket som dominixtra framför andra jobb hon kunde få. Det störde mig att jag var tvungen att börja ifrågasätta min övertygelse om att all form av sexarbete betyder ett förtryck mot kvinnan och det störde mig att jag inte kunde tala om för henne att hon gjorde fel som feminist. Men samtidigt som jag blev tvungen att acceptera hennes yrkesval så hade jag ändå svårt att känna att det var helt okej.

Fine, hon ville göra det hon gjorde. Men det kvarstår att hon gjorde det för att tjäna pengar och att de manliga klienterna betalde för att bli dominerade. Det kvarstår att det skapar extrema maktpositioner mellan två människor och det kan vara svårt att avgöra om det är hon som har makten med spöt i sin hand, eller om det är han som har makten med pengarna i plånboken och ett redigerad manus för vad hon ska utsätta honom för. Hur som, oberoende av vem av dem som mår bäst eller sämst och vem som utnyttjar vem, så blir jag mer och mer övertygad desto mer jag tänker på henne och hennes livshistoria. Övertygad om att sexarbeten inte fungerar i praktiken då de innebär ett maktspel mellan individer och på en strukturell nivå som är förtryckande. Sen om det handlar om ett förtryck som alltid är riktat mot kvinnor eller om det även är männen som är förlorare i spelet är lite skit samma. Hur som kommer jag aldrig kunna bli prostitutionsförespråkare. Och jag kommer nog aldrig sluta fundera över min väns val och över hur stark hon egentligen var.

Samma dag som jag lämande Toronto fick jag ett meddelande från henne där det stod "Jag kommer sakna dig. Folk ser mig som en cool och självständig tjej, men jag märker att du tvivlar. Det gör jag också - men lova att inte berätta det för någon."


Fotnot: Jag menar inte att vara domixtra och vara prostituerad är samma sak. Men jag menar att det handlar om samma form av maktstrukturer.

This mess we're in

Funderar över några saker. Ämnar dock inte att göra en samhällsanalys eller att skrika ut mina åsikter och min ilska. Bara dela några tankar som upptar min lockiga skalle i kväll.

Idag läste jag om protesterna mot pride-festivalen i Belgrad i helgen, om hur runt tusen deltagare mötte motstånd från nästan tio tusen (!!) personer. Tio tusen människor som alltså tyckte att det var så pass skrämmande att några individer önskar få leva som de vill, älska den de älskar och få bestämma själva om de vill ligga med kvinnor eller män eller något tredje. "Det rapporteras om att ambulanser körde i skytteltrafik" kan vi läsa i tidningen idag, och jag får en klump i magen. Egentligen vet jag inte varför för det är ju inte riktigt något nytt och överraskande. Men det är lik förbannat så vansinnigt skrämmande att så många människor upprörs till den grad över sexualitet som inte passar in i en heteronormativ värld att de känner att de måste visa sitt direkta hat och till och med ta till våld. Har de inget bättre att syssla med?

Såg Ångrarna på SVT-play här om kvällen. Kan vara en av de allra bästa dokumentärerna ever. En otroligt ren och fin berättelse om Orlando och Mikael som båda föddes som män, valde att byta kön till kvinnor och sedan ångrade sig under resans gång och nu valt att byta tillbaka igen. En skildring av hur svårt det är att inte passa in i den gängse normen och om hur könet blir till ett fängelse. Speciellt tagen blir jag av Orlandos historia. Hen levde som homosexuell man under sextiotalet och trodde att bytet till kvinna skulle innebära lycka och att äntligen bli respekterad. Men så blev det inte, utan istället var det ännu jobbigare att leva som skådespelare i pjäsen om sitt eget liv. Det är helt galet hur den samhälleliga könsbarriären kan vara så extremt stark att den driver personer till att stympa sitt eget fysiska och psykiska kön i jakten på att bara passa in.

Ytterliggare en sak jag funderar över i kväll är Nobelpriset. I år har åtta pristagare korats - åtta män, noll kvinnor. Det kan göra mig vansinnigt förbannad. I kväll orkar jag inte ens lägga energi på det, imorn kanske jag skriker lite. Just nu tänker jag mest koka mig en kopp te och lyssna på Rihanna och dansa i mitt vardagsrum och låtsas att vi lever i en rättvis, jämställd och vacker värld. Hahahahahahahaha

The Biggest Loser

Tänker på en situation som utspelade sig för ett par veckor sen i Köpenhamn. Vi befinner oss på ett dansgolv fullt med folk, där de elektroniska beaten dunkar ur högtalarna. En ensam kille dansar intill mig och börjar armbåga mig i sidan, varpå jag ber honom att sluta. Efter ytterliggare en armbågning trycker jag bort honom och han reagerar genom att kasta in mig i min polare och försöker samtidigt ge mig en käftsmäll. Jag skyndar bort från dansgolvet och jag och mitt sällskap väljer att lämna klubben kort därefter när vi ser att killen står och letar efter mig.

Arga som fan skyndar vi genom natten och bort från electrodunket och idioten där inne. Till en början haspar jag ur mig saker som ”karljävel” och ”jag hatar mänskligheten”, men sen tar samtalet ny skepnad och vi tycker istället synd om killen och jävligt synd om alla de snubbar som lever som fångar under den manliga normen.

I ett ojämställt samhälle med rådande strukturer så växer individer upp till att vara killar eller tjejer, till att vara känslosamma och vårdande eller att vara okänsliga och hårda. Självklart, thank God, så lever inte alla i dessa stöpta roller. Men allt för många, och framför allt vissa killar tror jag, verkar känna sig tvingade till att leva upp till de förväntningar som finns om hur en ”riktig” kille eller tjej ska vara. Och jag måste säga att vara ”riktig” kille verkar fruktansvärt jobbigt! Tänk att aldrig få prata om känslor och att alltid behöva vara tuff och stark, att aldrig få vara liten och be om närhet, ömhet och kärlek. Hur kan vi acceptera ett samhälle som odlar en bild om att en ”riktig man” ska vara som en känslokall robot?

Det var där någonstans som den nattliga diskussionen i den danska huvudstaden övergick från aggressioner mot snubbenpå klubben till att istället tycka extremt synd om honom som antagligen inte, som jag, hade någon att prata och analysera med i natten. Utan som B uttryckte det; ”nu ligger han nog ensam hemma i sin lya och gråtrunkar och önskar att han hade slagit dig, för det är nog den enda närhet han får”.

Jämställdhet handlar inte om att förbättra levnadsvillkoren för kvinnor. Jämställdhet handlar inte om kvinnors kamp mot män, eller vise versa. Jämställdhet handlar om att vi, varenda förbannade människa i detta samhälle, ska kunna leva som vi önskar utan att, var eviga dag, behöva släpa runt på ett tungburet paket av könsnormer. Speciellt tungt verkar det ofta vara för de snubbar som bara försöker vara ”en riktig man”.

We are all losers.

Boys Who Rape Should All Be Destroyed

Jag skulle ju inte börja blogga. Men nu sitter jag här och känner att jag behöver en kanal för att få utlopp för all den frustration, peppighet, ilska och inspiration som bubblar inom mig. Vi får se hur länge det fortsätter, men här och nu så vill jag skriva av mig. Vill du läsa är du välkommen. Om inte så kanske jag får ur mig lite tankar och frustration i vart fall. Here we go.

Läste dagens Metro på vagnen på väg till biblioteket. Det blev dessutom en extra lång tur då jag var tvungen att vända hem vid Stigberstorget efter jag insett att jag glömt datorn hemma. Hur som, jag slogs av att tre notiser handlade om våldtäkt; om nyanmälda brott och om pågående åtal. Därefter vände jag på bladet och vad hittar man där? Jo, en artikel om ”Fight against rape” – ett projekt i att lära tjejer självförsvar för att slå tillbaka mot våldtäkt. Hallå, nu funderar jag stilla – fight against rape?? Borde det inte vara the rapist som ska bekämpas? Alltså de män (för JA det handlar i princip bara om män) som begår dessa brott?

Att fortsätta förneka problemets rot och grogrund och inte arbeta med att ta tag i själva problemet (alltså det att män våldtar kvinnor), är lika extremt föråldrat och vansinnigt som att inte försöka stoppa klimatutsläppen utan istället enbart satsa på att adaptera samhället till nya förhållanden. Så har det hållit på ett bra tag, att ingen vågat erkänna att vi människor och vår livsstil är problemet för klimatet. Idag ser dock situationen lite annorlunda ut och till och med vi stora klimatbovar i den rika världen har erkänt var problemet ligger och att något måste göras för att minska utsläppen om vi ska ha någon framtid.

Men när ska samhället, politikerna, och framförallt männen våga prata om att problemet med våldtäkter ligger i att män våldtar kvinnor och att den enda lösningen på problemet är just att män slutar våldta kvinnor? Det spelar ingen roll hur många självförsvarskurser som hålls (inget fel med dem per se såklart!) om ingen ser till att män/killar/pojkar inte våldtar och om ingen vågar prata om att patriarkala maktstrukturer i samhället bidrar till att vissa män fått för sig att de har rätt till kvinnans sexualitet och till våra kroppar. Jag ser fram emot den morgon då jag öppnar tidningen och det står att ”de lär killar att inte våldta”, när problemet läggs över på samhället och synen på kvinnans sexualitet. Och inte, som idag, på flickorna och kvinnorna som uppfostras att hålla sig hemma, akta sig jävligt noga och helst av allt ha svart bälte i karate för att över huvud taget få lämna hemmet efter mörkrets inbrott.