Tänker på en situation som utspelade sig för ett par veckor sen i Köpenhamn. Vi befinner oss på ett dansgolv fullt med folk, där de elektroniska beaten dunkar ur högtalarna. En ensam kille dansar intill mig och börjar armbåga mig i sidan, varpå jag ber honom att sluta. Efter ytterliggare en armbågning trycker jag bort honom och han reagerar genom att kasta in mig i min polare och försöker samtidigt ge mig en käftsmäll. Jag skyndar bort från dansgolvet och jag och mitt sällskap väljer att lämna klubben kort därefter när vi ser att killen står och letar efter mig.
Arga som fan skyndar vi genom natten och bort från electrodunket och idioten där inne. Till en början haspar jag ur mig saker som ”karljävel” och ”jag hatar mänskligheten”, men sen tar samtalet ny skepnad och vi tycker istället synd om killen och jävligt synd om alla de snubbar som lever som fångar under den manliga normen.
I ett ojämställt samhälle med rådande strukturer så växer individer upp till att vara killar eller tjejer, till att vara känslosamma och vårdande eller att vara okänsliga och hårda. Självklart, thank God, så lever inte alla i dessa stöpta roller. Men allt för många, och framför allt vissa killar tror jag, verkar känna sig tvingade till att leva upp till de förväntningar som finns om hur en ”riktig” kille eller tjej ska vara. Och jag måste säga att vara ”riktig” kille verkar fruktansvärt jobbigt! Tänk att aldrig få prata om känslor och att alltid behöva vara tuff och stark, att aldrig få vara liten och be om närhet, ömhet och kärlek. Hur kan vi acceptera ett samhälle som odlar en bild om att en ”riktig man” ska vara som en känslokall robot?
Det var där någonstans som den nattliga diskussionen i den danska huvudstaden övergick från aggressioner mot snubbenpå klubben till att istället tycka extremt synd om honom som antagligen inte, som jag, hade någon att prata och analysera med i natten. Utan som B uttryckte det; ”nu ligger han nog ensam hemma i sin lya och gråtrunkar och önskar att han hade slagit dig, för det är nog den enda närhet han får”.
Jämställdhet handlar inte om att förbättra levnadsvillkoren för kvinnor. Jämställdhet handlar inte om kvinnors kamp mot män, eller vise versa. Jämställdhet handlar om att vi, varenda förbannade människa i detta samhälle, ska kunna leva som vi önskar utan att, var eviga dag, behöva släpa runt på ett tungburet paket av könsnormer. Speciellt tungt verkar det ofta vara för de snubbar som bara försöker vara ”en riktig man”.
We are all losers.
Gud! Jag blir asförbannad bara av att läsa det. Man kan tycka synd om, men just nu känner jag mig mest allmänt ilsk och ledsen över att sånt där händer. Bra av dig att dra i alla fall, såna där idioter är det liksom ingen idé att exponera sig för. Puss fina!
SvaraRadera