Merry fucking Christmas

"Lycklig som ett barn på julafton" sägs det och syftas till den ultimata och utopiska glädjen. Nu är den snart här - julen med stort J, den som vi alla väntar på och längtar efter. Eller?? Nej, julen med dess glädjebudskap står mig upp i halsen. You may call me bitter, men påtvingad glädje och lycka är inget jag vurmar för och jag funderar snarare på hur många själar som bara blir olyckligare av den stundande helgen.

Personligen borde jag bara götta mig och minnas min barndoms jular med salig lycka i ögonen. Uppvuxen i happy family med mamma, pappa, barn, skinkan på bordet och klapparna under granen, så har jag ingen anledning att frukta - egentligen. Men ändå kan jag inte annat än få lätta rysningar av julmusiken som spelas i tid och otid och lätt illamående av alla budskap om fred på jorden, sjung hopp-fallerallanlej (för att citera en viss K-B Jonsson).

Inte nog med äckelkommersen och kapitalisthetsen för att alla ungarna ska få både i-pod och surfplatta (eller vad fan det nu heter) som vore tillräcklig för att bojkotta julen, så är det just det där med den påtvingade lyckan och fröjden. Jag tänker på alla de utan happy family, eller alla de där the happiness inte är så fin som den ter sig utanför de rimfrostklädda fönstrena. Alla de barn som varken får i-pod eller platta eller något annat paket heller för den delen. Alla de som super sig pissfulla på självaste julafton för att trycka undan sorgen och vreden, och alla de som blir slagna av gubben sin i takt till att Svensson-Svensson dansar runt granen med Allan i täten.

Vill du får du tycka om den. Tanken är väl god. Men själv kliar det ilsket under koftan av julallergi och jag lobbar mer för valfri lycka den helg eller gråa måndag då man själv vill och känner för det.