Merry fucking Christmas

"Lycklig som ett barn på julafton" sägs det och syftas till den ultimata och utopiska glädjen. Nu är den snart här - julen med stort J, den som vi alla väntar på och längtar efter. Eller?? Nej, julen med dess glädjebudskap står mig upp i halsen. You may call me bitter, men påtvingad glädje och lycka är inget jag vurmar för och jag funderar snarare på hur många själar som bara blir olyckligare av den stundande helgen.

Personligen borde jag bara götta mig och minnas min barndoms jular med salig lycka i ögonen. Uppvuxen i happy family med mamma, pappa, barn, skinkan på bordet och klapparna under granen, så har jag ingen anledning att frukta - egentligen. Men ändå kan jag inte annat än få lätta rysningar av julmusiken som spelas i tid och otid och lätt illamående av alla budskap om fred på jorden, sjung hopp-fallerallanlej (för att citera en viss K-B Jonsson).

Inte nog med äckelkommersen och kapitalisthetsen för att alla ungarna ska få både i-pod och surfplatta (eller vad fan det nu heter) som vore tillräcklig för att bojkotta julen, så är det just det där med den påtvingade lyckan och fröjden. Jag tänker på alla de utan happy family, eller alla de där the happiness inte är så fin som den ter sig utanför de rimfrostklädda fönstrena. Alla de barn som varken får i-pod eller platta eller något annat paket heller för den delen. Alla de som super sig pissfulla på självaste julafton för att trycka undan sorgen och vreden, och alla de som blir slagna av gubben sin i takt till att Svensson-Svensson dansar runt granen med Allan i täten.

Vill du får du tycka om den. Tanken är väl god. Men själv kliar det ilsket under koftan av julallergi och jag lobbar mer för valfri lycka den helg eller gråa måndag då man själv vill och känner för det.

Rasism har blivit svensk husmanskost

Spårvagn i Göteborg mellan Vasaplatsen och Hagakyrkan en iskall tisdagseftermiddag. In i vagnen kliver en yngre man med dragspel och en pojke som kan vara runt nio eller något liknande. Mannen spelar och pojken går mellan sätena med en använd take-away-mugg för att samla in småslantar från de frusna göteborgarna. Han får inget. Inte av mig och inte av någon annan heller. Jag hinner tänka; "jag hoppas jag gör rätt, att det i längden är bättre för pojken att jag inte stödjer tiggande." Min tanke blir avbruten av att den äldre mannen på andra sidan gången tar tag i pojkens arm och säger på brölig göteborgska; "Säg till honom att sluta spela. Vi vill inte höra mer oljud och vi vill inte ha något tiggeri. Vi har alltid sluppit sådana som ni och har inte haft tiggeri i vårt land på över hundra år. Sluta med det där!"

Jag ser hur rädd pojken blir. Rädd och skamsen då hela vagnen tittar åt hans håll och han kliver av med huvudet nedböjt tillsammans med dragspelsmannen. Den äldre mannen på vagnen är upprörd och fortsätter muttra högt att "nu kommer de från hela Europa, de förstör vårt land. I Sverige behöver man inte tigga, det har vi inte behövt på hundra år. De ska bort härifrån." Den äldre kvinnan bredvid stämmer in i klagandet och håller med om att det är "fruktansvärt att behöva se".

Vagnen är full av folk och ingen reagerar. Jag är en av dem - en av alla de som sitter tysta och inte ställer mig upp och skriker. Jag var på väg att göra det men sen tänkte jag att "well, jag kommer bli skitförbannad och gubben kommer inte ändra sig för det". Så jag satt lika tyst som alla andra, jag blängde ilsket på gubben och tanten på andra sidan gången och jag observerade att de satt och muttrade rasistiska skymfer medan resten av passagerarna spände blicken ut genom fönstret och höjde volymen på i-poden. Jag ångrar mig för jag blev inte mindre arg av att inte säga ifrån. Jag är mer arg och idag bubblar ilskan inom mig och nästa gång tänker jag skrika, stampa och vifta för det ska inte vara kutym att sitta tyst när en rasist talar.

Sverige har förändrats. Idag är det vardagsmat att folk slänger ut rasistiska glåpord. Ingen reagerar för det är en del av samhället och politiken. Rasism har blivit svensk husmanskost - men det är en rätt vi aldrig ska acceptera på matsedeln.

Jerusalem

På Världskulturmuseet visas just nu Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Jerusalem. Utställningen innehåller fotoskildringar av religiösa texter utifrån ett querrfeministiskt perspektiv där fotografen vill göra upp med kristendomens, judendomens och islams heliga texter. Museet visar utställningen under tre veckor - mer än så har de inte råd med på grund av det säkerhetspådrag som behövs då hotbilden är så stark.

Tanken med utställningen gillar jag. Bilderna och symboliken är väldigt bra gestaltade. Det politiska budskapet är tydligt och jag skriver under på allt hon vill lyfta med sina verk. Men en sak ställer jag mig frågande till – en sak som i efterhand lämnar stort avtryck hos mig.
Stereotypen av den manliga och kvinnliga homosexualiteten skildras i varsitt foto med den manliga som en orgie av sexuellt frisläppta män in action i en lerig canyon, och den kvinnliga genom ”manhaftiga” och gråa fruns drickandes te. Fine så, jag förstår Elisabeths tanke och jag håller med om att det är den stereotypa bilden av den djuriska bögen och den torra flatan som dominerar. Men efter skildringen av stereotypen så lyfter hon inte frågan högre. Det tar stopp där och jag saknar ett försök till att låta kvinnans sexualitet få ta plats.

Den manliga homosexualiteten gestaltas genom fotot Dödskyssen och visar en naken, passionerad kyss mellan två män vid en mur i Jerusalem. Den tillhörande heliga texten handlar om att det är en dödssynd för en man att ligga med en annan man.
Några nakna kvinnor får vi inte se. Inte heller någon lesbisk sexualitet. Två påklädda kvinnor kysser varandra stilla i Gravkyrkan – mer än så blir det inte.

Jag diskuterade utställningens avsaknad av kvinnlig sexualitet med museets guide, som hade reagerat på samma sak och även frågat Elisabeth om detta. Fotografen hade då svarat att kvinnans kropp ändå exponeras överallt och hela tiden och att hon inte ville spä på detta. Samtidigt som jag förstår hennes tanke så blir jag väldigt ledsen över hennes svar. Ja visst, den kvinnliga kroppen är exponerad - men enbart den smala och normativt sexiga kvinnokroppen. Även den kvinnliga sexualiteten finns i det offentliga rummet – men inte en självvald sexualitet utan enbart en sedd utifrån det manliga ögat och med kvinnan som ständigt objekt och aldrig som det aktiva och sexuella subjektet.

Vi lever alltså i ett samhälle där ekvationen kvinna + sex alltid är lika med förnedring och antifeminsim. Kvinnan är därmed bestulen på sin egen sexualitet. Bestulen till den grad att inte ens en queerfeministisk konstnär kan skildra den utan att det anses vara ytterliggare ett bidrag till exponeringen av den kvinnliga kroppen. Hur ska vi då någonsin kunna reclaima den kvinnliga sexualiteten och få kvinnan att förvandlas från ett objekt till någon som kan ha egna lustar och viljor? Jag blir sugen på att klä av mig naken och gå ut och dansa. Synd att det är så förbaskat kallt i Uppsala i kväll – men när solen kommer till Götet ska jag samla mina systrar.

Söndagspeppen

Bakissöndagar kan vara rätt fina i all sin messär. Idag har jag en hyfsat skön känsla trots mina 287 kronor på kontot som ska räcka i elva dagar och en kyl som gapar tom och flaskor i hela lägenheten som om möjligt är ännu tommare. Känslan är en blandning av lycka från gårdagens danssession med underbara vänner, ilska och kampkänsla mot alla idioter som man måste tampas med för att få ha kul, och stolthet över mig själv för att jag höll mig i skinnet och inte nitade någon på dansgolvet.

Jag vet inte heller om jag ska vara glad och stolt för att jag faktiskt lyckades ha kul igår och lät allt rinna av mig, eller om jag ska vara ledsen för att jag måste förminska mig som människa och stänga av hjärnan för att kunna njuta av en natt ute med vännerna. För när man måste parera tafsande händer och juckrörelser mot ens ben och rumpa samtidigt som man är vaksam på hur ens vänner blir utsatta för detsamma och lyckas hålla sig undan detta, och synka detta med ett leende på läpparna och fortsatt power i dansen så tar det eeeeeenergi. Det tar fan mer energi än vad dansen ger ibland och till slut orkar man inte. Som en vän som gick med orden "nu går jag hem till den jag vill ska tafsa på mig".

Det värsta är nog att man inte får bita ifrån och sticka ut heller. Dansa lite lagom porrigt är bra men att spåra och köra någon form av danssession med en massa power och ta jävligt mycket plats passar sig verkligen inte. Då ses man som freako som inte kan bete sig. Som en snubbe igår som hade försökt ragga järnet på mig och mina vänner ett bra tag sa när jag och en kompis dans-battlade "asså tjejen, nu får du ta det jävligt lugnt". Jag höll mig och sa inget. Jag log och dansade vidare och lät kommentaren rinna av. Jag är glad att jag gjorde så för jag hade kul igår. Men samtidigt tänkte jag "jag ska JAG ta det lugnt? DU ska sluta försöka lägga dina händer på folks rumpor och tro att du äger oss och hela dansgolvet. Du kan fan inte dansa och skulle förlora direkt i ett battle och det vet du och därför vill du förminska mig för att jag tar alldeles för stor plats för vad tjejer ska göra i din värld." Nåt i den stilen for nog igenom mitt huvud.

Ideologiskt sett är jag inte för separatism. Men ibland förstår jag verkligen varför det behövs. För kampen och mitt eget välmående. Skål syster!

Av: Kannibal-radikal-feministen Elin L

Fuck the Pope - eller det är ju just det han inte gör

Igår invigde påven Segrada Familia i Barcelona (har inte den stått där lite väl länge för att bli invigd?) och höll samtidigt ett tal. Benedictus, eller Benny som jag väljer att kalla honom, fördömde såväl abort som homosexualitet då han pratade inför folket. Han uttryckte det med att; "Kyrkan motsätter sig alla former av förnekelse av mänskligt liv och stödjer allt som främjar den naturliga ordningen". Därutöver talade han om skydd och stöd till familjer (kärnfamiljer bestående av mamma, pappa, barn såklart) eftersom kärleken mellan mannen och kvinnan är det naturliga och det som är grunden till allt mänskligt liv.

Det finns mycket i detta att bli ledsen och arg över. Här och nu tänker jag främst på uttalandet vad gäller abort och fördömandet av sådant. För samtidigt som jag hör på radion att Benny går emot att kvinnor själva ska få bestämma över sina kroppar, så läser jag en rapport om det absoluta abortförbudet i Nicaragua. Hur den katolska kyrkan där har lobbat för att abort ska bli totalt föbjudet och hur detta även blivit verklighet från 2008. Numera är det alltså straffart att genomföra abort oberoende av omständigheterna och anledningarna till att en sådan vore önskad.

Med andra ord är det straffbart för en tioårig våldtagen flicka att göra abort. Om en flicka som i Sverige alltså skulle ha gått i fjärde klass blir våldtagen av en äldre släkting och till råga på allt blir gravid, så riskerar hon fängelse eller annan form av straff om hon vill göra sig av med det embryo som börjat växa i hennes mage. Säg att flickan dessutom riskerar att dö av förlossningen eftersom hon kanske är sjuk eller rent av bara alldeles för liten kroppsligt för föda fram barnet, så är det fortfarande förbjudet för henne att genomgå en abort. Detta är inte en överdriven situation utan sker i Nicaragua just i denna stund och detta stödjs alltså av katolska kyrkan.

Det är lätt för Benny att fördöma abort tänker jag. Han är man och kan alltså inte bli gravid. Han lever i celibat och riskerar inte att hamna i någon "jobbig situation" där det vore enklast att fort som fan göra sig av med bevisbördan. Och om de katolska prästerna ändå känner någon form av sexuellt begär så verkar de ju mest utöva detta på någon liten pojkstackare. Smidigt så - då kan man fortsätta fördöma abort och inte behöva bry sig om att flickor och kvinnor på andra sidan klotet dör till följd av dessa bestämmelser.

Jag kan lova att om det var män som hade varit gravida så hade det inte funnits någon abortdebatt och ordet abortmotstånd eller abortförbud hade  inte existerat.  Ja, det är nog ungefär lika troligt att män inte hade fått utföra abort och bestämma över sina kroppar som att det idag hade införts något som hette runkförbud eller runkmotstånd.

Vart tog klimatet vägen?

Det är drygt tre veckor kvar till COP 16 i Cancun i Mexico drar igång. Mötet som skulle "fixa upp" skandalen från Köpenhamn förra året då beslutsfattarna inte lyckades ta några vettiga beslut om det framtida klimatarbetet. Tre veckor kvar och vad hör vi om detta? Inte någonting skulle jag vilja påstå. Visserligen har jag ingen tv så vad som visas där vet jag inte, men tidningar läser jag och debatter följer jag. Men om klimatet är det ytterst tyst just nu.

Inför Köpenham lät det. ALLA skulle dit, det var nu framtiden skulle avgöras och det gällde att vara på plats och ta del av detta historiska ögonblick och känna sig delatkig i de besult som fattades. Men allt blev pannkaka och luften verkar ha gått ur de flesta - såväl beslutsfattare som allmänheten och framför allt media. Tjugofem dagar kvar till Cancun och knappt en rapport om detta. Och det kanske inte är speciellt konstigt när FN:s klimatkonvention själva har meddelat att inga avgörande beslut kommer tas i Cancun, utan att det mötet istället kommer användas som ett arbetsmöte inför nästa COP i Johannesburg 2011.

I juni hölls ett två veckors arbetsmöte i Bonn. Ett av alla dessa förberedande möten för att sätta agendan inför de stora COP mötena - det som alltså drar igång i Cancun 29e november. Jag var med i Bonn och följde förhandlingarna och försökte hänga med i alla abstrakta uttryck och i diskussionerna om ppm hit och procentenheter dit. Det jag dock minns bäst och förstod mest av var debatten om att passa in förhandlingarna så att de inte krockade med VM-matcherna. För som den Sydafrikanska delegationen uttrycktde det "vi kan inte vara med på fredag för då spelar vi öppningsmatch".

Hoho, vad hände med kämparglöden och hoppet om en framtid och ett klimat som vår planet klarar av? Om inte ens beslutsfattarna prioriterar klimatet framför fotboll; varför skulle då företagen, allmänheten och media göra det? Kanske inte så konstigt att det är så tyst såhär tjugofem dagar innan mötet om vår framtid drar igång.

Hur mycket bakåt kan vi gå?

I Malmö uppmanas invandrare, eller alla med icke-svenskt-utseende (vad detta nu är), att ta det försiktigt om de rör sig ute på kvällar. I Örebro är det tjejer och kvinnor som helst inte ska vistas ute efter mörkrets inbrott. I Stockholm pratades det om att homosexuella bör vida försiktighet efter Federley blev nedslagen. Snart har vi ett samhälle där det enbart rör sig vita heteromän ute på gatorna och där varken invandrare, kvinnor eller fikusar har samma rättigheter som "resten". 

I förra veckan röstades en ny resolution igenom i Europarådet som gör det möjligt för enskild vårdpersonal eller hela sjukhus inom EU att vägra utföra abort. Inte heller ska någon person eller vårdinstitution kunna hållas ansvarig om de vägrar utföra "någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo".

Jahap det var back to 60-talet, eller var har vi hamnat? Så för att passa in i samtiden dricker jag te ur mina Zebrakoppar och lyssnar på Janis Joplin. God kväll!