Jerusalem

På Världskulturmuseet visas just nu Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Jerusalem. Utställningen innehåller fotoskildringar av religiösa texter utifrån ett querrfeministiskt perspektiv där fotografen vill göra upp med kristendomens, judendomens och islams heliga texter. Museet visar utställningen under tre veckor - mer än så har de inte råd med på grund av det säkerhetspådrag som behövs då hotbilden är så stark.

Tanken med utställningen gillar jag. Bilderna och symboliken är väldigt bra gestaltade. Det politiska budskapet är tydligt och jag skriver under på allt hon vill lyfta med sina verk. Men en sak ställer jag mig frågande till – en sak som i efterhand lämnar stort avtryck hos mig.
Stereotypen av den manliga och kvinnliga homosexualiteten skildras i varsitt foto med den manliga som en orgie av sexuellt frisläppta män in action i en lerig canyon, och den kvinnliga genom ”manhaftiga” och gråa fruns drickandes te. Fine så, jag förstår Elisabeths tanke och jag håller med om att det är den stereotypa bilden av den djuriska bögen och den torra flatan som dominerar. Men efter skildringen av stereotypen så lyfter hon inte frågan högre. Det tar stopp där och jag saknar ett försök till att låta kvinnans sexualitet få ta plats.

Den manliga homosexualiteten gestaltas genom fotot Dödskyssen och visar en naken, passionerad kyss mellan två män vid en mur i Jerusalem. Den tillhörande heliga texten handlar om att det är en dödssynd för en man att ligga med en annan man.
Några nakna kvinnor får vi inte se. Inte heller någon lesbisk sexualitet. Två påklädda kvinnor kysser varandra stilla i Gravkyrkan – mer än så blir det inte.

Jag diskuterade utställningens avsaknad av kvinnlig sexualitet med museets guide, som hade reagerat på samma sak och även frågat Elisabeth om detta. Fotografen hade då svarat att kvinnans kropp ändå exponeras överallt och hela tiden och att hon inte ville spä på detta. Samtidigt som jag förstår hennes tanke så blir jag väldigt ledsen över hennes svar. Ja visst, den kvinnliga kroppen är exponerad - men enbart den smala och normativt sexiga kvinnokroppen. Även den kvinnliga sexualiteten finns i det offentliga rummet – men inte en självvald sexualitet utan enbart en sedd utifrån det manliga ögat och med kvinnan som ständigt objekt och aldrig som det aktiva och sexuella subjektet.

Vi lever alltså i ett samhälle där ekvationen kvinna + sex alltid är lika med förnedring och antifeminsim. Kvinnan är därmed bestulen på sin egen sexualitet. Bestulen till den grad att inte ens en queerfeministisk konstnär kan skildra den utan att det anses vara ytterliggare ett bidrag till exponeringen av den kvinnliga kroppen. Hur ska vi då någonsin kunna reclaima den kvinnliga sexualiteten och få kvinnan att förvandlas från ett objekt till någon som kan ha egna lustar och viljor? Jag blir sugen på att klä av mig naken och gå ut och dansa. Synd att det är så förbaskat kallt i Uppsala i kväll – men när solen kommer till Götet ska jag samla mina systrar.